Varje år kommer hundratals flyktingbarn till Sverige utan sina föräldrar. Många av dem får stanna. Men vad händer sen? Forskare vid Stockholms universitet ska nu undersöka hur framtiden ser ut för de ensamkommande barnen i Sverige.

Barn har sedan länge kommit ensamma till Sverige, på flykt undan krig eller förföljelse eller på jakt efter ett annat liv. Men under 2015 anlände så många att ”de ensamkommande” blev ett allmänt känt begrepp. Samtidigt flydde stora skaror från krigets Syrien och många anmälde sig för att hjälpa de nyanlända, ensamkommande eller ej. Många upplät även sina hem.

Nu har det gått fyra år. Banderollerna med ”refugees welcome” är undanstuvade, borden med smörgåsar, filtar och kläder är nedmonterade, termosarna är diskade.

Men den stora frågan är kvar: Hur integrerar vi tiotusentals unga människor som saknar språk, bostad, kontakter, kulturell förförståelse och, inte minst, föräldrar?

Det där att sakna föräldrar kan faktiskt, hur hårt det än kan låta, vara en fördel. I alla fall om integration är målet.

Två forskare vid Stockholms universitet, Eskil Wadensjö och Aycan Celikaksoy, arbetar med ett forskningsprojekt där de följer ensamkommande barn i olika register för att se hur väl de har integrerats. Två faktorer har stor vikt: arbete och studier.

Hittills har forskarna kunnat följa ungdomar som kommit mellan 2003 och 2014. Det rör sig om 17 000 personer, alla med uppehållstillstånd. Gruppen ensamkommande jämförs med de som kommit hit med sina föräldrar samt med en grupp ungdomar med svenskfödda föräldrar.

Hur klarar sig då de ensamkommande barnen?

Eskil Wadensjö, Stockholms universitet

– De klarar sig väl lika bra eller bättre än de som kommer med sina föräldrar, säger Eskil Wadensjö. Men jämfört med de som är födda i Sverige är de i mindre utsträckning i arbete. Det finns en skillnad mellan pojkar och flickor där pojkar etablerar sig i större utsträckning.

Att föräldrarnas närvaro kan hämma integrationen visar sig även när forskarna jämför de som återförenats med föräldrarna med de som fortsätter att leva själva.

– De som återförenas med föräldrarna är något oftare i studier men klart mindre ofta i arbete, framför allt flickor, säger Eskil Wadensjö.

Varför det är så syns inte i datan. Men en förklaring kan vara att flickor som lever med föräldrar, eller andra släktingar, gifter sig och får barn tidigt. Den som kommer ensam tvingas också ut i svenska samhället på ett annat sätt.

Störst chans att få jobb har den som hamnar i en region med en stark arbetsmarknad. Där skiljer Stockholm ut sig.

– Ingen annan region kan tävla med Stockholm, inte heller de andra storstadsregionerna, säger Eskil Wadensjö.

När många ensamkommande barn började anlända till Lund blev Kajsa Rosenblad och hennes man kontaktfamilj till en kille från Afghanistan. Men ungdomarna hade svårt att ta sig in i samhället. Kajsa Rosenblad beskriver det som att de var isolerade från resten av Lund. Våren 2017 bildade de tillsammans med några andra familjer föreningen Hållihopp.

En kille som skulle få medborgarskap sa att det första jag ska göra är att sätta min väska på sätet bredvid så att ingen kan sitta där

– Vi ville bjuda in det här gänget i lundagemenskapen. Det var ett antal familjer som nappade på idén om en förening, för det var inte så lätt att som privatperson närma sig de ensamkommande.

Det fanns andra organisationer som ordnade olika slags aktiviteter, men det killarna sa att de behövde var språkkunskaper, jobb och bostad. Också Hållihopp ordnar aktiviteter – fotboll på lördagar och gemensam middag på tisdagar.

– Men det viktiga har varit att göra dem anställningsbara. För att kunna matcha rätt person med rätt jobb måste vi lära känna dem, och det gör vi via aktiviteterna.

Ett hundratal ensamkommande har haft kontakt med Hållihopp. En kärntrupp på ett 60-tal personer får mer regelbunden hjälp att skriva cv, få en referens, få hjälp med ett prov. Eller att få svar på sina frågor om vad det innebär att vara svensk. En av dem hade bildat sig en egen uppfattning av hur en svensk ska bete sig.

– En kille som skulle få medborgarskap sa att det första jag ska göra är att sätta min väska på sätet bredvid så att ingen kan sitta där, säger Kajsa Rosenblad.

Andra saker de lärt sig om det nya landet är att många tycker om naturen, att man kan ge uttryck för sin åsikt och att det är viktigt att komma i tid.

Ilya Akbari var en av de första som fick kontakt med Hållihopp. Han kom till Sverige från Iran 2015 efter att ha lämnat landet med sin familj men förlorat kontakten med dem i Turkiet. Efter att ha bott på flera platser kom han till Lund.

– Vi spelade fotboll varje vecka och de sa samma sak varje gång: för att komma in i samhället måste man ha en utbildning och komma i tid. Det var många som var försenade till fotbollen, säger Ilya Akbari.

På Hållihopp kunde han även få hjälp med språket.

– Att googla och söka jobb är inte lätt, där finns många svåra ord. Man får också svåra brev från Migrationsverket och skolan.

Genom Hållihopp har Ilya fått kontakt med svenskar, de flesta vuxna. Att lära känna jämnåriga har visat sig vara svårare.

– Jag har försökt mycket att hitta svenska kompisar i samma ålder men inte lyckats. Om jag träffar en afghansk kille kan vi bli kompisar på tio minuter för vi har samma språk och kultur, men om jag träffar en svensk finns det många gränser och det tar tid.

Samma erfarenhet har Mahdi och Ahmadreza, två killar från Afghanistan som jag träffar hemma hos Elisabeth Ödman. Hon är ordförande i föreningen Tollebobarnen, som arbetar för att stödja de ungdomar som kommit till Sverige utan sina föräldrar.

Elisabet Ödman, Tollebobarnen

– Jag tror inte att det bara handlar om att de kommer från ett annat land, säger Elisabeth Ödman. Skolmiljön är ganska tuff och svår att tränga sig in i.

Till hösten 2019 ska Ahmadreza börja på gymnasiet. Under de år han hittills har tillbringat i skolan har han haft svårt att få svenska vänner. Denna upplevelse har även Mahdi, som ska börja tredje året på gymnasiet.

– Jag har lättare att prata med vuxna än med ungdomar, säger Mahdi. Det är inte så lätt att bli vän med ungdomar.

– Jag tror att de har en annan bild av oss än vad vuxna har, säger Ahmadreza.

Både Ahmadreza och Mahdi vittnar om att det har varit lättare att få kontakt med människor på de arbetsplatser de har varit på. Men för att få arbete krävs oftast något slags kontakt. Precis som Hållihopp vill föreningen Tollebobarnen hjälpa till i kontakten med arbetslivet.

– Vi har pratat om att vi måste ut och kontakta företagen, säger Elisabeth Ödman. Företagen måste våga chansa.

Såväl Ahmadreza som Mahdi har tillfälligt uppehållstillstånd enligt gymnasielagen. Det innebär att de efter gymnasiet kan ansöka om förlängt uppehållstillstånd i sex månader för att hitta ett arbete. För att få stanna i Sverige ska de visa upp ett kontrakt på en anställning som varar i minst två år.

– Det blir tufft, säger Mahdi.

Samtidigt som integrationen pågår ute i landet väntar forskarna vid Stockholms universitet på att få information om de som kom 2015 eller senare.

– Nu väntar vi på data från 2015–2017 och arbetar på artiklar som bygger på det tidigare materialet. När vi får den nya datan får vi se om resultaten förändras, säger Eskil Wadensjö.